Viarps Vinterberättelse Del-3

Publicerat 2023-02-17

John McIntosh flyger 1920 till Australien, hans ambition är att delta i tävlingen, att vara den
förste att flyga från England till Australien. I slutet an 1919 efter flera fruktlösa försök att skaffa pengar träffar han en Whiskey-miljonär som har pengar över till ett sådant äventyr. I början av 1920 inköpes så en De Havilland DH9 med reg nr G – EAOL, motorn en 6 cyl Puma med 240 hk vattenkylt och en marschfart av ca 97 kn. Förberedelserna går på högsta växeln då många med -tävlare befinner sig redan på olika platser på flygrutten. Detta stoppar dock inte McIntosh utan han flyger i sin egen takt och meddelar sin Whiskey-miljonär att han kan leverera flera rekord av olika slag. Några dagar efter starten meddelas att det första flygplanet har kommit i mål i Darwin i norra Australien efter endast 28 dagar, dvs tävlingen är redan avgjort.

De Havilland DH9

Vid starten från London till Hounslow gick det galet, dåligt väder och dimma bidrog att han nästan missade gräsplanen, många åskådare yppade :om han inte ens hittar till Hounslow hur i all världen
ska han då hitta till Australien: Han flyger i dåligt väder över kanalen på väg mot Paris men tvingas landa i Beovais där en hård landning knäcker landningsstället. Medelst häst och vagn åker han in till Paris Aerodrome på jakt efter ett nytt Hjul och 2 dagar senare (17 januari ) är han åter i luften med siktet inställt på La Specia i norra Italien. Här upptäcker han att det går åt mer olja än beräknat; flyger vidare till Rom där han tänker göra översyn av planet och bunkra mer olja och bränsle.

Han lämnar Rom navigerar till Brindisi men halvvägs kommen smäller det till i motorrummet, en lång eldslåga når nästa in till förarplatsen – omtumlad försöker han förstå vad som har hänt medan planet lägger sig i en sidledes spiral och dyker mot marken där luftströmmen blir så kraftig att elden slocknar. Mirakulöst nödlandar han på ett fält och kan konstatera att bränsleledningen vid förgasaren har spräckts. Ett telegram till Skottland och reparationspengar kommer omgående.

Provflygningen går bra vilket betyder att han kan fortsätta sin färd över Appeninera mot Brindisi där han landar utan större eskapader. Nu ska Ioniska havet korsas för att komma till Grekland och till Athen, flygturen är angenäm – om det inte varit för en vådlig vindstöt där alla hans kartor flyger sin kos. Nu är det lågflygning som gäller han följer kuststräckan och landar i Athen innan mörkret faller.

Nästa stopp den Afrikanska kontinenten, McIntosh är angelägen att komma vidare och redan nästa dag är han i luften igen, han gör ett kort mellan stopp på ön kreta och hastar vidare men de ca 260 km som skiljer honom från Afrika blir att likställa med Dantes Inferno. Återigen börjar motorn hosta, tappar varvtal och stundtals hacka som ett maskingevär. Han kan med knapp nöd håller sig ett par meter över vattenytan och flygplatsen i Heliopolis kommer som en välsignelse till honom. Han förstår att planet behöver nu en grundlig översyn – han telegraferar efter mer pengar. När allt är reparerat och klart vill han starta igen den 26 februari mot Sinai-öken men den brittiske officeren avråder honom att flyga vidare med en sådan ” vlimsy coffin ” mao sladdrig likkista.

Mc Intosh avfärdar varningen men får med sig ett antal handgranater mod eventuella angrepp från öken beduiner. Efter att ha passerat Suez kanalen navigerar man mot Bagdad som ligger 950 km mot öster. Halvvägs börjar motorn återigen misstända och som beställning kom den nu bekanta eldslågan från förgasaren och nödlandningen nr3 var ett faktum. Reparationen på platsen är snabbt avklarat och med en burk Corned Beaf i magen förbereds starten men avbryts av ett 10 tal Beduiner som med sina långa mynningsladdare rider runt planet. Mc Intosh tackar nu sin officer och kastar ett antal handgranater mod öken-gansterna och försvinner upp i luften. Trots alla vedermödor kan han landa välbehållen i Bagdad för att fortsätta den 2 Mars mot Bandar Abbas vid Persiska Viken;
dit han kommer efter att ha flyget runt en kraftig sandstorm. Med dom sista resterna av förnödenheter och bränsle landar han så en sen eftermiddag i Kalkutta i Indien pank och med endast de kläder han har på kroppen. I hans huvud finns bara en tanke : nu är det färdig fluget : Ett nytt telegram till Skottland vill han inte skicka utan bestämmer sig för att ta olika jobb för att kunna köpa ny Viktualia.

Ray Parer – John C McIntosh

Två veckor senare och plenty with money förbereds starten för nästa etappmål Akyab i Burma. Här får han reda på att han inte hade behövd jobba i Indien, Whiskey-bryggaren har inte glömt
bort hans flygande vän – 1000 eng.pund fanns att tillgå. Från Burma går rutten vidare mot Rangoon men återigen är det motorn som strejkar – nu är det dags för nödlandning nr 4 men var ? Under sig finns bara Djungel enda möjlighet att komma ned utan en kraschlandning är sandbanken längs Irrawaddy floden som kantades av ett 100-tal infödingar. Efter välkomstritualer och dans hjälper de till att få planet ut ur vattnet, reparation påbörjas medelst flitiga händer och mycket snatter.

Han inser även att han inte kan starta från sandbanken då den är alldeles för mjukt- infödingarna tar sina bambumattor som finns till hands – tillverkar nya under natten och tidigt nästa morgon går starten utan större problem. Som tack gör han flera olika aviatiska krumbukter i luften till åskådarnas stora glädje. Nästa stopp är staden Moilmmein men dit kommer han inte då( ja ni vet ) motorn är återigen inte samarbetsvillig en forcerat landning kan inte undvikas. Kan det bli värre ja det kan det för på marken står 100 tals människor som vill se när han landar.
För att undvika en större katastrof svängar han undan vilket resulterar i en våldsam ground loop, propellern blir en korkskruv-landningsstället slits av- bränsletankarna ser ut som demolerade konservburkar men inga personskador. Nu är det definitivt slut med flygningen så nära slutmålet.

Räddningen kommer i form av knivsmeder, gamla bildelar, kylare och plåtbitar som formas med hjälp av elefanter. Sex veckor senare finns det en något som liknar en flygmaskin och färden går vidare söderut mot Staden Penang, dit kommen och som numera en ikke välkommen gäst motornär åter problemet, snabba beslut krävs han sätter ner planet ett fält där det springer flera hästar.
En ilsken rödhårig herre kommer springandes och undrar ” vem har gett dig tillstånd att landa mitt i en Polomatch? ” Efter en översyn av motorn startas det tidigt nästa morgon för att undgå en viss herre. Vidare söderut görs flera forcerade landningar med motorproblem innan han kommer till Java för frequent trouble shooting. Nu ska det inte vara långt kvar till den Australiska Kontinenten,
med en större tillförsikt starta han igen, nästa stopp är Ön Timor där han lyckas att stuka till propellern som dock går att justera och ” fixa” till. Från Timor till Port Darwin är det ca 600 km över öppet vatten som mot alla odds avverkas utan problem. Via telegrafen har hans ankomst meddelats och när han landar är hela Darwin´s invånare på flygfältet för att ge honom ett större mottagande än alla andra medtävlande har fått tidigare.

Sex månder tog hela resan mot den snabbaste på endast 28 dagar, här fick dom också reda på att deras eskapader berättades det om i flera tidningar. Ingen trodde väl att de någonsin skulle komma fram. Staden Melbourne den då varande Huvudstaden tog emot sina aviatörer i Premiär ministerns residens där Mcintosh överräkte en Flaska Scottish whiskey från Peter Dawson det var nämligen han som var deras välgörare som bevakade äventyret i bakgrunden.

Mcintosh höll tal, vi kom inte först – men vi var dom första som kom sist, vi var dom första som flög singel engine över medelhavet, de första som korsade Sinai-öken, ingen har råkat ut för fler
nödlandningar och otaliga är de som avrådde oss att fortsätta, men här är vi. John McIntosh och Ray Parer fortsatte sin bana inom den australiska flygbranschen, dock på Påsken´s annandag omkommer McIntosh i en flygkrasch vid Pithara i den sydvästra öken i Australien. Ray Parer fortsätter som den flygande äventyrare han är, och lever idag på sin farm vid Mount Nebo i Queensland in the Land Down Under.

Vid pennan,
Herbert

Categories: Nyheter